Varje år när fisket drar igång cyklar Börje Thull de 25 milen från Leksand till Idre. Så har han gjort sen 60-talet eller längre. Om vintrarna binder han flugor. I dag är han pensionerad men det hindrar inte detta spänstfenomen att cyklelledes komma med sommaren till Idre.
Börje Thull mötte jag första gången 23 juni 1993. Jag visste inte då vem han
var men denne lågmälde gestalt gjorde likafullt ett outplånligt intryck. Veckan innan midsommar det året prövade Idre Fjäll att hålla en flugfiskekurs. För att garantera kvaliteten på verksamheten hade man bjudit in Bengt Öste och Rolf Smedman. En kastinstruktör från Nordmark vid namn Henrik Mattson samt ett antal medlemmar ur Idreöringens flugfiskeklubb, däribland den kände tecknaren EWK, förväntades ansvara för pedagogiken och de lokalt anpassade fisketipsen.
En en kväll skulle fiskeklubben inviga en länge önskad hängbro över Sörälven. Bron hade till slut genom frivilliga insatser från medlemmarna byggts intill deras klubbstuga. Självfallet ville man göra detta enkla arrangemang extra festligt och officiellt och därvid låta Sportfiskarnas konsulent klippa bandet och i ensamt majestät tåga fram och tillbaka över den vingliga konstruktionen.
Men Bengt Öste hade blivit fördröjd. Under tiden ordföranden redogjorde för
alla mödor som lagts på bygget hade den tilltänkte broinvigaren fått syn på
något som intresserade honom långt mera än en osäker promenad på ranka plankor.
Det som fångat hans hela uppmärksamhet var en lång senig man, iklädd en väl insmord brun basker, en från hans ungdom lika inbeckad jacka, ett par stadiga och beckstyva svarta yllebyxor, vilka försvann ner i rejäla men enkla gummistövlar. Några tottar gråsprängt hår stack ut under baskern. Det lätt knotiga men allt annat än grova ansiktet var även det väl beckoljebemängt och ur detta kamouflageliknande insektsskydd lyste två kvicka, nyfikna, vänliga men även något skygga klarblå ögon. Näsan var
skarpskuren och i munnen satt en kort pipa. Det låg en air av urkraft och vildmarksväsendets självtillit runt denne anspråkslöse man. En så sällsam apparation drog till sig hela den tillresta samlingen av
världsvana flugfiskare. I den stunden var det precis så, som Astrid Lindgren säger; "När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon." I Bengts, i Rolfs, i Henriks och i Börjes ansikte glödde samförståndet, gemenskapen. Axel vid axel formade de en tillhörighetens
fyrkant.
Broinvigningen som fört dem samman var glömd. Nu avhandlades stora ting dem emellan. Vädret hade varit bedrövligt, likaså fisket. Flugfiskekursens deltagare och ledare misströstade. Men Börje Thull hade inte märkt av några problem. Han hade dagligen fått den fisk han ville ha och för sina intresserade åhörare berättade han lågmält om hur det hade gått till. De fick i förtroende se och hålla i hans hemliga flugor och veta var fisken stod att söka just vid den tiden. Helt plötsligt var våra globetrottande lärare förvandlade till lika okunniga elever som alla vi andra. En mästare talade till dem. Börje Thull lärde dem fiska.
För några år sen mötte jag honom igen. Han hade då något problem med cykeln och sökte hjälp på macken i Idre. Och självfallet försökte man bistå honom. En sådan tillgång är man rädd om!
© Börje Eriksson 2007 Foto: Winges Fjällfoto ©
Publicerat med medgivande från Börje Thull.
Denna sommar, (2007) hade han fått skjuts upp till Idre. Men hade cyklat från sin husvagn till byn och tillbaka för att köpa fiskekort och sedan cyklat till Foskros och tillbaka på kvällen för att fiska. Det blir fyra mils cykeltur på en dag, inte illa när man passerat 70 år fyllda. Lite sendrag i benen hade han allt haft när han skulle lägga sig medgav han dock.
Jonas Gardsiö, Idre
Tillbaka till toppen
