Välkommen till


Jonas Gardsiö, Idre!

Burusjön, IdreLyckat fiske, Idre

 

 

Jaktnovell

 

Fullmåne, Ugglerop och Rimfrostig Kyla.


Då Jonas fick se spårstämplarna, beslöt han att genast avbryta sitt pimpelfiske efter abborre. Spåren samlades runt en udde. Många spår. Mest från söder. Det måste betyda att rävar brukade gå den vägen. Detta inträffade högst sannolikt någon gång under mörkertimmarna. Kommande natt avsåg han att befinna sig längs stråket med bössan redo. Han spred ut alla småabborrarna runt udden och gick hem för att vidta lämpliga förberedelser.


Natten var stjärnklar med fullmåne samt ugglerop och rimfrostig kyla. Den, som skall vänta på en räv, måste hålla sig tyst. Stå stilla. Inget kaffe. Bara vara omärklig, inte hosta. Inte röra sig. Inte prassla. Rävar hör bra. Nosen är det inget fel på. Jonas väntade på en räv. Eller två. Han stod ljudlös och orörlig bland enbuskarna i månskenet och var inte klok. Klokt folk höll sig inne i stugvärmen men Jonas frös om fötterna, hade näsdropp och försökte värma öronen så gott det gick.


Rävjakt innebar att bida sin tid och inte veta om räven ämnade infinna sig snart eller kanske först i morgon. Men räven skulle nog komma om ett litet tag. Man måste tro så. Vara övertygad. Den, som vacklade i tron, skulle snart vara på väg någon annanstans. De närmaste timmarna var det en vacker fullpälsad hanräv i sakta skritt över isen, som Jonas trodde på.


Jonas kände väl till förutsättningarna. Han visste att dagarna ofta hade riktigt angenäma temperaturer men att nätterna fortfarande kunde bita till med frost och skare. Han hade upplevt månskensnätter i vinterkyla förr, därför hade han klätt på sig tjocka lager med varma kläder. Några timmar skulle han nog klara att vaka räv i den munderingen.


Nu lyssnade han till ugglorna, prövade att gissa vilken art som ropade men gick bet. Han var inte säker på att han hört lätet tidigare, därför försökte han att lära in ljuden för att kunna söka svaret i fågelboken hemma. Po-ho, vo-ho-vo. Antagligen var det vanliga kattugglor men han ville veta. I barndomen hade allt som hoade kallats kattugglor. För några år sen hade han dock förstått att det fanns många fler arter i omgivningarna och att det gick att skilja dem åt med hjälp av deras läten.


Den vintern hade sällsynta ugglor hållit till och senare även häckat i skogen bakom där han nu stod. Entusiastiska fågelskådare hade kommit från när och fjärran och kört till de inte tog sig fram längre på de dåligt snöröjda skogsvägarna. Förväntansfulla hade de sen stått i kylan med termosar, grillkorvar, kikare, kameror samt inspelnings-utrustningar och försökt identifiera diffusa visslingar och rop. En hade inte kunnat ta sig loss, så Jonas hade blivit tvungen att dagen efter hjälpa till med traktorn. Den grabben hade knappt värmt sig i kupén under natten, utan helt ägnat sig åt att jämföra läten. Resultatet blev att han trodde sig ha hört två för honom obekanta arter. Dåre, hade Jonas tänkt, stå frivilligt och frysa när man inte behöver!


Jonas dolde sig i skuggan av en grov tall. Det fanns en gren, som han kunde ta stöd mot, om han skulle tvingas till ett långskott. Bäst vore om han fick in räven på nära håll men man visste inte. Den kanske föredrog att smita förbi till nästa udde ute på sjön. Allt som oftast fick köldspänningar isen att spricka med ett råmande skratt. Han hade passat räv många gånger men aldrig under en så kall natt att isåskorna rullade runt sjön och fick marken att rista. Skulle räven över huvud taget våga sig ut?


Rävjakt var något speciellt. En utmaning. Två listiga individers kraftmätning. En skulle bli lurad. Jonas såg helst att fyrbeningen där ute i mörkret var den, som blev dragen vid näsan. Men man kunde aldrig veta. Rävar hade ett huvud för sig. Ibland följde de sina gamla spår, ibland gick de i helt nya banor. Han måste ha uppsikt åt alla håll inte bara ut på sjön. Rödpälsarna kunde dyka upp bakom honom också. Sånt hade hänt honom någon gång tidigare, senast för tre år sen. Fast då hade vädret varit varmare och kvällen efter hade han tagit revansch.


Utandningsluften gjorde små moln. Han vågade knappast titta på klockan men tiden gick och Jonas stod stilla. Rörde bara tårna inne i kängorna. Kroppen var ett med skuggorna. Orörlig. I den konsten var han skicklig. Fadern hade varit lika tålig i motsvarande ålder. Ingen hostning, ingen rörelse och plötsligt sköt han en älg, ett rådjur eller vad det nu var han väntade på.


Dagen efter det att Jonas fyllt sjutton, hade han själv jagat älg för första gången. Fadern satt bredvid i passet som stöd och övervakare. Då kvällen kom, hade den mannen fått vara med om något, han sent skulle glömma. Aldrig hade han trott en sjuttonårig novis om att kunna hantera en så nervpirrande situation mera iskallt än vad han själv förmådde. För egen del hade han utan tvekan tagit risken att avslöja sig i ivern att få skjuta ett skott på älgen. Fadern var mycket imponerad över sonens
agerande och ansåg sig inte ha något ytterligare att bidra med till hans jaktkunnande.


Premiären hade alltså blivit så framgångsrik att framtida älgjakter kanske aldrig skulle kunna överträffa den. Risken var uppenbar att alla älgar, som han skulle komma att fälla i fortsättningen, skulle upplevas som små. Hans första älg var en femtontaggare men största hornkronan, som lagts ner på jaktmarken, hade stoltserat med ytterligare en tagg trots att den bjässen vägde mindre.


Dagen då stortjuren mötte sitt öde, hade Jonas fyllt nio. Som extrapresent fick han efter skolan vara med i faderns jakttorn. Det kom en stor ensam ko fram till dem och blev kvar. Jonas hade fått förtroendet att sticka henne men han hade också velat vara med på morgonen då tjuren sköts.


Fadern hade många gånger återgivit berättelsen om jättens sista språng och hela dramatiken efteråt. På jägarnas samling före älgjaktsstarten drogs åter skrönan. Den ingick numera som en väsentlig del i förberedelserna. Att underlåta att redogöra för hur det gick till när stortjuren mötte sitt öde, skulle innebära en misslyckad jakt, det om något var gubbarna övertygade om. Dessutom var det en bra anekdot, som verkligen tålde att skrattas åt och vars pikanta detaljer gjordes dråpligare för vart år.


Skytten hade uppfattat älgläten intill skogsvägen. Sakta hade han smugit sig fram mot stället och sett en stor älgtjur, vilken uppvaktade en brunstande ko med två kalvar. Det hade inte varit lätt att få ett rent skottfält. Älgarna rörde sig runt varandra och kom ständigt att stå i fel position. Dimman låg tät i skogsgläntan och skytten visste ibland inte ens var han hade alla djuren och av den orsaken tvingats vänta till han var säker på att inte skadskjuta någon av dem. Enligt jaktdirektiven skulle kon med kalvarna sparas. Dem skulle man vid behov ta sig an i framtiden. Nej, nu var det den brunstgalne tjuren som stod i blickfånget men var han tillräckligt stor? Skytten försökte räkna hornspetsarna men älgen var orolig och höll inte huvet så stilla att han kunde urskilja alla. Men många var de!


I skottet hade älgen brakat iväg, snubblat några steg innan den fallit på rygg ut i en halvt tillfrusen blötgrop. Ena hornet grävde ner sig i bottendyn. Skytten hade anat sig till minst sex taggar på var skovel men nu var han osäker, eftersom bara en enda spets skönjdes i vattenytan. Enligt jaktlagets regler rådde skjutförbud på tjurar med mellan sammanlagt sex och tio taggar i hornkronan. Hade han brutit mot detta påbud, skulle det för hans del vara slutjagat och kanske skulle de inte ens låta honom
få köpa hornen att ha till minne av händelsen.


Det var först då den orolige jägaren kommenderats ut i vattnet för att fästa draglinorna och älgen släpats upp på torrare mark, som den granna trofén gick att beskåda i sin fulla prakt. Skytten kunde lättad och inte så lite stolt andas ut, ta emot gratulationerna och låta jaktlyckan ta sig ut i en tjoande glädjedans. Fast lite av skuttandet hade nog behövts för att återfå värmen i kroppen också.


Doppet hade skett inte långt från stället där Jonas nu lurade på Mickel Räv. Och han väntade. Det drog lite vind från sjön. Jonas bestämde sig för att det var bra. Då skulle inte hans dofter sprida sig ut över isen. Det var kallt. Alldeles förbannat kallt! Temperaturen måste ha sjunkit avsevärt sen han gick i pass. Han borde ha haft något att värma sig med. Fingrarna kändes stela och öronen, fanns dom kvar? Han skulle stanna ett tag till men inte hela natten. Det fick vara någon måtta på galenskapen men
räven var nog framme snart. Till dess skulle han hålla ut.


Tankarna snurrade vidare runt älgjakten. Jonas försökte föreställa sig skyttens situation. Skulle han själv ha klivit ut i kärret, om han varit i samma predikament? Vadat ut naken i övrigas åsyn med drivande isbitar runt magen för att fästa repen i hornkronan? Kanske, någon annan hade nog inte gjort det i hans ställe och var han skytt, så fick han nog finna sig i att utstå detta straff från avundsjuka jaktkamrater. Det skulle i alla händelser varit en upplevelse väl värd att tala om på äldre dar.


Plötsligt hörde han rävskall. Sinnena skärptes. Jonas bedömde att det inte var så långt till den räven. Men man kunde missta sig på avståndet till lockande rävar. Det hände att de föreföll vara kilometrar bort, trots att de nästan befann sig inom skotthåll. Vaksamt spanade han ut över de öppna isytorna för att om möjligt upptäcka tecken på någon aktivitet men det tilltänkta bytet avslöjade sin närvaro endast med några enstaka hesa hostlika ljudstötar. Än skulle han få vänta men nu hade han en
välgrundad förhoppning om att kvällen skulle bli lyckad åtminstone för hans del. Det fanns en räv i rörelse. Den eller någon annan skulle nog söka sig förbi hans gömställe. Nu skulle han vänta ut den.


Udden var bergig och sträckte sig spetsigt ut i sjön. I vasskanten stack en sten upp. En rävarnas anslagstavla. De gjorde sina lovar förbi för att markera revir och signalera parningsberedskap. Det fanns märken av urin på den. Han hade sett dem, då han placerade ut lockbetena. Det var en bra plats han valt. Härifrån hade han god uppsikt åt alla håll. Han skulle kunna se bytet ute på isen långt i förväg och lugnt hinna förbereda sig inför det avgörande skottet. Han kände sig väl till mods. Det artade sig till en trevlig om än onödigt kall väntan vid sjön.


Han mindes timmarna efter skolan i jakttornet. Han hade fått ledigt för att kunna vara med. Det var också en extraordinär upplevelse. Hans första älgjakt. Jonas hade frusit den gången också men förstått att han ändå måste vara tyst och stilla. Fadern hade gett honom mycket beröm efteråt. Men visst hade han darrat i hela kroppen och inte var det bara av spänningen.


Kon hade kommit ensam och verkade helt ostörd. Gick lugnt ut på hygget. Kom ibland att döljas av björksly eller stora stenar. Nappade åt sig ett par vildhallonskott. Han såg henne tydligt i sitt inre, hur hon höll upp huvudet och föreföll att tugga bladen eftertänksamt. Tog en tugga till. Lyfte huvudet. Tuggade med blicken fäst långt i fjärran. Så klev hon fram ett steg, kom snett emot dem, såg åt deras håll. Bet av mera löv. Tuggade. Tog ytterligare ett par lugna steg. Avståndet var under hundra meter nu. Kroppen skymdes delvis av en liten gran. Kom fram i synfältet igen. Repade av en tugga, lyssnade, bladen hängde ut ur mungipan, funderade, tuggade, spanade av hygget, klev fram. Svårt att veta vad en sån kossa kunde ha att grubbla över men det varade inte så länge. Fem spännande minuter efter, det älgen visat sig, slet knallen sönder tystnaden.


Åter hördes hoandet. Bo-ho, den första stavelsen högre och starkare än den senare. Ropen föreföll komma från en plats närmare än förra gången. Men det var allt bra kallt, ändå! Vinden förde med sig små iskristaller som rev i kinderna. Jonas måste ställa ifrån sig vapnet för att röra lite på fingrarna. Tumhandskarna med jaktvantarna i gav inte tillräcklig värme. Kanske kom räven smygande i strandkanten snart. Måste vara beredd då. Måste ha lite känsla kvar i händerna. Måste kunna krama av
skottet försiktigt.


Han skulle bara få en chans. En bom och räven skulle fly i full galopp rätt upp i skogen. Gick inte att skjuta då. Kulan måste sitta direkt. Det skulle den också göra om han inte skakade. Måste hålla sig varm. Han ömsom spände ut fingrarna, ömsom knöt nävarna hårt för att få i gång blodcirkulationen. Fortsatte likadant med kroppsmusklerna utan att röra sig. Fötterna förmådde inte heller hålla värmen trots att han jobbade med tårna så gott han orkade. För att skydda sig mot markkylan hade han ställt
sig på en knippa mjukt granris men det hjälpte inte.


Stortjuren och kon skulle ha kunnat bli ett bra avelspar, om hon nu haft förmågan att få avkomma. Juvret hade varit tomt. Men kanske hennes kalvar omkommit tidigare under året. Sånt hände. Om tjuren även hade gjort henne sin kur, borde hon ha fått vara kvar men när de satt där i jakttornet, hade Jonas bara önskat att det skulle smälla. Fadern hade viskande förklarat att man måste vänta till djuret visade hela sidan. Då hade man bästa chansen till en direktdödande träff.


– Jag skjuter bara när jag vet att jag kan få till ett bra skott, hade fadern förklarat. – Det ska du göra också, när du blir stor nog att få jaga. Då kommer det du skjutit på att slippa lida och du slipper besvär med att leta efter skadskjutet vilt. Kom i håg det!
Jonas lyssnade och kom ihåg.


– Första kulan ska döda! Det räcker inte med att den träffar! Men bästa skottet är det du kunde avstå ifrån att skjuta. De jakterna kommer du alltid att kunna glädjas åt! Så hade han sagt. – Ta inga risker! Håll dig lugn och vänta på din chans. Den kommer. Alltid! Nu, om en minut eller nästa gång. Var inte orolig att bytet går dig ur händerna! Det är snart tillbaka igen och då kanske allting stämmer för dig. Så har jag gjort och för mig har jagandet gått bra. Fråga dom i byn, om du inte tror mig!


Men Jonas trodde honom inte. Han visste! Fadern kunde jaga. Och han kunde skjuta. Jonas hade genom åren funderat mycket på innebörden av faderns förmaningar och beslutat att följa hans ord. Vänta in det rätta tillfället. Det var därför han nu stod huttrande i skuggan av grenverket på en tall och tittade mot en anslagstavla för pilska rävar.


Jonas hade ändå varit orolig för att älgen skulle bli skrämd och rusa bort från det farliga grannskapet. För honom fanns ingen nästa gång. Det var bara den eftermiddan han hade löfte om att få följa med. Ingen av skolkamraterna hade deltagit i älgjakten. Han hade känt sig vuxen, stor, nästan som en riktig jägare men då han stolt hade berättat om upplevelsen och vad han själv fått göra, hade ungarna bara fnyst och undrat vem det var som fällde stortjuren?


Var det inte något, som rörde sig vid holmen där söderut? Jonas tog bössan och spanade i kikarsiktet. Nej, det var bara gammal vass och en sten som stack upp. Han var noga med att inte andas på linserna. Gjorde han det, skulle de fyllas av imma, som snabbt skulle frysa till is och sen kunde han lika gärna gå hem. Utan kikarsiktet skulle det inte gå att få in en träff på Mickel. Jonas sänkte vapnet igen.


Snösträngarna ute på isen glittrade svagt i månskenet. Det hade kommit upp tunna molnslöjor, vilka dämpade ljuset och gjorde skuggorna mjukare. Det behövde inte innebära några problem än. Blev skyarna tätare, så skulle det däremot knappast gå att få bra skjutljus, i varje fall inte för några längre skott. Än syntes de starkaste stjärnorna tydligt i månskenet. Än kunde han stå kvar. Var var räven nu? Var den på väg? Kanske men den höll sig tyst.


Jonas höjde åter geväret och spanade av skogsranden på andra sidan sjön. Några av spåren kom från det hållet. Det kunde vara flera rävar, som passerade hans gömsle under natten. Det var snart dags för brunsttiden. Då var det vanligt att hona och hane slog följe något dygn. Dubblé med studsare på fullpälsade rävar, det vore något att komma ihåg. Han borde kanske ha tagit hagelbössan istället men Jonas räknade inte med att få in bytet så nära sig. Skulle de stanna för att undersöka abborrarna, så skulle han få gott om tid för ett välriktat skott och kanske hinna med ett på den andra också.


Sedan eftermiddan i älgtornet tillsammans med fadern hade han varit med på flera händelserika jakter. Området hyste bara ett fåtal harar och en regelrätt harjakt med klingande drev i snäva bukter var en sällsynthet. Den låga harantalet var naturligtvis en orsak till att dessa efterlängtade tillfällen förblev ovanliga, men även omständigheten att byns hundar överlag inte var tillräckligt tränade bidrog.


Byrackorna var väl om sanningen skulle fram inte tränade alls. Det var inte det att de inte kunde jaga. Det var för mycket av det goda och deras jaktlust gick inte att styra med dressyr! Fick de upp en hare, så bar jakten iväg något varv hemmavid men kom ingen åt att skjuta, kunde drevet dra över sjön eller in på grannmarkerna. Hundarna var heller inte pålitliga, om de kände rådjursvittring. Det förekom att de bytte drevdjur utan att skyttarna hade en aning om vad som försiggick ute i skogen.


Hundförarna nickade gillande åt hundarnas yl när de fick tag på ett färskt spår. Då gällde det att lyssna noga och glädjas så länge det varade. En kvart senare hade kanske hela härligheten försvunnit utom hörhåll och sedan gick resten av dygnet åt till att nesligen förhöra sig bland folket i bygden, om de möjligen hade hört eller sett jycken. Frågan var väl om inte ett skott i pannan på de där jaktidioterna vore en värdig avslutning på sådana tokdrev. Jonas hade ingen hund, han önskade hellre jaga, än att
stå ensam i skogen och vänta på att hundrackaren behagade låta sig kopplas.


Jonas ville hjälpa hararna. En rävhona med kull tog många harungar. Kunde han få bort några rävar, så hade harpaltarna en mer gynnsam situation. Byborna hade börjat förbättra deras möjligheter att finna vinterfoder och skydd också. Slog försöken väl ut skulle stammen stärkas. Den kanske växte sig så talrik att det blev lönt att skaffa sig en riktig harhund? Jonas såg fram emot att en nysnömorgon få höra ett tjutande påstick från en egen rådjursren stövare. En följsam harpiska, som inte bara jagade
för sitt egna nöjes skull, utan ville samarbeta och förstod att ta kontakt med ägaren emellanåt.


Var det inte något på gång ändå där neråt viken västerut? Skogen stod högrest och mörk och skickade långa skuggor ut över strandlinjen. Men visst rörde sig en mörk fläck kring vassruggarna! Nu kanske Mickel var i antågande? Jonas höjde åter studsaren och sökte av området. En långsträckt skepnad skymtade som hastigast. Det måste vara en räv! Det kändes som om det hade dröjt flera timmar från det skallen hörts, till räven hade blivit synlig. Han spanade ivrigt av snöranden vid vasskanten. Jo! Nog var det en räv, som uppehöll sig vid den andra sidan av sjön men än kunde han inte avgöra hur stor den var. Han började känna hur jaktfebern steg och värmde inombords.


Jonas provade att osäkra geväret. Det gick tyst och smidigt precis så, som det borde. Han hade varit noga med vapenvården, innan han gav sig ut. Såväl pipan som mekanismen var omsorgsfullt befriade från vapenfett och hade fått några få droppar tunn olja på de ställen, som absolut måste ha det, för att förhindra gissel. Det skulle vara försmädligt, om räven varsnade något skrämmande ljud och försvann, samtidigt med att han osäkrade bössan. Eller tänk om skottet klickade, på grund av att
slagstiftet hade fastnat i tjälat vapenfett! Då hade han stått och frusit förgäves. Det fick inte ske. Därför hade han sett till att bössan var i bästa skick inför uppgiften. Han kände hoppet stiga och var beredd på stordåd.


Nu visste Jonas att det verkligen fanns en räv på sjön. Det fick gärna vara en pampig hanräv med full vinterpäls. Den pälsen ville han åt. Men att komma en rävhona till livs om vintern var också bra. Än hade hon inga valpar. Än var hon mest inställd på att skaffa till dem. Hökar, rävar och vildkatter åt harar och fågelungar. Han planerade att ge de små liven säkrare förhållanden att växa upp under, genom att hålla efter rovdjuren. På så sätt skapade han sig en möjlighet att själv få tulla några av dem.


Jakttillfällena var viktiga för honom. Stunderna i skogen och spänningen under jakten var hans bästa sätt att återhämta sig. De flesta gångerna blev han utan byte men intressanta upplevelser gav de nästan alltid. Något att tänka på, när väntan blev lång och livet kändes enformigt. Det var inte nödvändigt att han fick skjuta men chansen till ett byte måste finnas. Och den chansen skulle han bättra på.


Var Mickel på väg över sjön? Nej, än syntes inget ute på isytan. Jonas drog sig in i tallens skugga. Höll han sig själv dold och tyst kunde räven kanske nästan komma honom upp i knäet. Den skulle nog inte gå över där istäcket var som bredast. Det var mest troligt att Mickel följde vassruggarna mot den lilla holmen mitt i sjön, för att därifrån springa över mot udden. All hans uppmärksamhet var riktad mot det stället. Skjutavståndet var på tok för långt men det var bra att veta när rödpälsen kunde
tänkas visa sig.


Plötsligt hoade en uggla strax intill honom och i söder hördes en annan svara. Det var gott om ihåliga boträd där. Stora aspar och grova ekar. Jaktlaget hade dessutom satt upp holkar i dem. Det fanns en på tallstammen han stod vid också men den var avsedd för knipor. Alltsom oftast kläcktes det en kull i den. Måhända det behövdes fler boplatser i närheten? Han såg sig om bland stammarna. Några träd skulle nog passa. Tre holkar skulle han göra och sätta upp till dess isen gick ur sjön. Ytterligare någon knipkull vore inte så dumt. Han kanske skulle ordna ett par flottar för gräsänderna
att bygga reden på också. Innanför udden var ett bra område för dem. I viken, där han sett räven, borde nästa läggas ut. Han kunde bygga flottarna nu, dra dem på isen och förankra dem med stolpar i bottnen. Då skulle de finnas på plats till våren.


Åter spanade han av de öppna ytorna och strandlinjerna. Det var alldeles stilla. Det behövde inte betyda något annat än att Mickel inte syntes, därför att han var skymd. Jonas hade i alla händelser inte stört räven. Men han frös! Det gick inte att komma ifrån, han skakade av köld. Nu måste han ha skjutstöd för att avfyra ett säkert skott. Det skulle begränsa hans chanser. Han skulle bli långsam och stel i rörelsen. Bytet måste komma i rätt läge och fick inte ha för bråttom, för då skulle han inte hinna
med att följa det med siktet och kunde han inte få räven att visa sidan, måste han avstå att skjuta.


Det hade nog varit bättre med hagelbössan ändå. Då gjorde det inte lika mycket att precisionen inte var hundraprocentig. Utförde han bara den intuitiva rörelsen i själva anläggningen av skottet på rätt sätt, var det fullt tillräckligt för att bytet skulle tumla om i smällen och bli liggande och blev det så otursamt att första skottet inte tog ordentligt, fanns en pipa hagel till.


Om nu Mickel skulle komma så nära inpå förståss. Vinterrävar hade täta pälsar. Haglen förlorade snabbt sin dödande förmåga, om avståndet ökade. Hårremmen hjälpte till att dämpa deras verkan. Ett skott från kort håll mot rävens sida vore det bästa. Då skulle tillräckligt många hagel träffa, för att ge rävens nervsystem den dödande chocken. Haglen trängde nog igenom huden men sällan nådde de in till vitala organ. Det var den samlade effekten från varje träffande hagel, som hade verkan, inte vad för slags skador ett par pyttesmå metallkulor kunde åstadkomma på vävnaderna inne i kroppen.


Jonas hade fått se en glimt av vad som lagts i ödets vågskål. Nu var det upp till honom att visa sig värdig nog att få gåvan. Därför stod han fortfarande kvar, köldskakig med stela fingrar och is under näsan men han önskade att räven ville skynda sig lite. Han hade inte räknat med att stå så länge på passet. Tidigare rävjakter hade varit över efter någon timme men den här natten var annorlunda. Vädret var grinigare. Ljuset skiftande. Men Den Röde raskade minsann inte över isen!


Med aldrig så lite tur skulle räven dra sig åt hans håll. Det tänkte Jonas skulle bli den lurverns sista misstag. Han försökte föreställa sig, hur räven uppenbarade sig bland snöfläckarna utanför den närmaste udden, travade längs vasskanten fram mot honom, hur han själv följde med i kikarsiktet, hur räven närmade sig den första abborren, nosade på den och försökte bita loss fisken från isen. Ungefär i det läget skulle han trycka av skottet. Räven skulle aldrig få veta vad som hände. Om och om gick han igenom det tänkta händelseförloppet. Varierade vägen fram mot fiskarna. Följde den med vapnet och kände att stödet var mera till hjälp än hinder.


Räven var så gott som död redan. Det var bara att vaka in honom nu, låta skottet gå, hämta bytet och knalla hem och få något värmande i sig. Lite varmt vatten skulle ha gjort honom gott. Det skulle ha tinat upp hans frusna inälvor utan att sprida varningsdofter kring rävpasset. Mickel hade inte gett sig ut på den oskyddade isen än. Han borde ha haft tid till en kopp att värma sig med. Varför kom han bara på de bästa knepen när det är för sent att ändra på förutsättningarna? Nåväl, snart skulle frysandet vara över. Nästa gång skulle han ha en termos hett vatten i ryggsäcken.


De lätta skyarna hade tätnat men månen stod i ett bra läge och spred sitt sken så att räven skulle komma att få perfekt sidobelysning. Även om det skulle övergå till motljus framme vid abborrarna, så trodde inte Jonas att det skulle ställa till några problem med att få ett tillfredsställande korn på bytet. Inte på det avståndet. Så mörkt var det knappast. Kikarsiktet skulle rädda situationen. Förstoringen var ställbar. Det var bara att ändra efter förhållandena. Nog skulle han kunna se att sätta kulan på plats.


Där kom det djur, som Jonas så trosvisst väntat på under natten! Det såg välväxt ut. Det måste röra sig om en hane. Nyfiket höjde han geväret och försökte läsa ut om Mickel hade några egenheter. Det var svårt att hålla vapnet så stilla att bytet befann sig i kikaren. Det gick inte rakt över sjön, utan närmade sig i vida bukter, stannade och såg ofta åt södersidan. Kom inte Mickel på andra tankar, skulle han snart vara framme vid udden. Travade han hela vägen över till vasskanten, skulle en bergbrant skymma honom. Sen skulle han dyka upp dryga hundra meter bort. En varm dag i solsken
med gott skjutstöd var det ett lagom skotthåll men nu rådde helt andra förhållanden. Jonas frös för mycket och ljuset var för svagt för att han skulle klara sådana mästerskott. Det blev till att tålmodigt vänta in rätt tidpunkt, så som han blivit lärd och så som hans egna erfarenheter hade bekräftat.


Förhållandena var emot Jonas. Han kunde inte längre kontrollera rysningarna hur mycket han än försökte och månskenet var skiftande samt avtog. Det vore väl om räven inte sölade. Han skulle snart tvingas ge upp men inte innan han prövat om det var möjligt att sätta ett säkert skott i rävbogen. Den ökade spänningen bidrog också till skakningarna. Han var nära sitt mål. Kunde han hålla sig lugn och stilla, så skulle också jakten sluta som han planerat.


Från och med att räven nått vassen, blev varje moment allt känsligare. Steg för steg närmade den sig sitt slutliga öde, fast samtidigt skulle Mickel lättare kunna uppfatta faran och hinna sätta sig i säkerhet. Men Jonas måste vänta till dess han fått in räven inom skotthåll. Det betydde nära. Mycket nära. Under femtio meter, helst ännu närmare. På det avståndet kunde en räv uppfatta ett svagt muspip under en halvmeter snö. Jonas var ingen mus. Inte doldes han av ett snötäcke heller. Han var en reslig jägare under en grov talls vida trädkrona men han var tvungen att vara tystare än en mus.


Han frös. Skakade. Tänderna klapprade ibland. Kunde inte förhindra det. Oddsen var för länge sedan på rävens sida men Jonas ville ändå prova sin chans. Än hade han kvar hoppet om att lyckas. Försynen var nog med honom och den skulle säkert komma att finna honom värdig ett fint skinn. Han måste tro att han skulle ta hem spelet. Känna att vågskålen kunde väga över till hans förmån trots allt. Det skulle nästan vara ett mirakel i så fall men inte helt omöjligt. Nog borde det gå!


Han tänkte inte slarva. Kunde han inte hålla ett stadigt korn på bytet, skulle han hålla inne skottet. Inse faktum och erkänna att naturen besegrat honom men han skulle vänta till nederlaget verkligen inträffat. Han var beredd att ta den förlusten. Det skulle inte vara första gången i så fall men hade han stått och frusit så här länge, kunde han stå en kvart till. Mickel gick på sitt yttersta. Det skulle verkligen inte dröja innan allt var över.


Räven försvann bakom branten. Under tiden berget skilde dem åt hade Jonas en viss rörelsefrihet. Den skulle han försöka utnyttja till att öka kroppsvärmen. Det var helt enkelt nödvändigt. Långsamt började han att mjuka upp lederna. Han måste dock akta sig för att göra hastiga och ljudliga rörelser men övningarna måste ändå hjälpa honom att få igång blodcirkulationen i händer och fötter.


Blicken var stadigt fästad mot den punkt, där han förväntade sig att få se räven nästa gång. I samma sekund, som endast det öppna isfältet skilde dem åt, skulle vars och ens rörelser bli en för utgången avgörande faktor. Då måste han stå blickstilla med vapnet i läge och låta kikarsiktets hårkors ligga mitt på den tänkta träffpunkten. Om han i rådande situation lyckades med den bedriften, så var det en prestation i sig men det var exakt vad han fordrade av sig själv. Den uppgiften måste han klara.


Det var nu han hade en chans att förbättra sina möjligheter. Därför var han tvungen att fortsätta att jobba upp värmen inombords. Ju varmare och smidigare musklerna blev dess bättre. Det gick inte an att gevärspipan viftade okontrollerat runt räven, bara för att han frusit sig skakhänt. Det fick inte ske!


Köldrysningarna måste minimeras. Skälvningarna var det enda hindret för att han skulle komma åt räven. Stunden då rävens vara eller inte vara skulle prövas var nära och avgörandet skulle då läggas i hans händer. Hela natten hade han väntat på det. Osäkerheten om avslutningens utgång fick honom att ytterligare darra. För att kontrollera situationen måste han till dess arbeta sig varm och mjuk.


Jonas utförde en energisk dans på stället, där han ömsom lyfte benen rytmiskt, cirkulerade med armbågarna, vickade med kroppen, sträckte på sig och kröp ihop. Långsamt började han känna sig bättre till mods. Så länge han vågade hålla sig i rörelse, skulle värmen hålla i sig. Men gymnastiken måste genast upphöra, när räven åter visade sig. Därefter skulle han snart vara fast i köldfrossan igen. Den enda aktivitet han kunde tillåta sig, då var att ta skjutstöd och följa bytet med siktet.


Räven kunde stå öga mot öga med honom vilken minut som helst men ju längre tid Mickel gav honom till att värma upp, dess mera ökade utsikterna till framgång. Men avgörandet tycktes dröja. Så lång tid borde väl inte räven behöva för att komma till berget? Hade den ändå blivit skrämd. Hade räven varsnat honom? Hade hans rörelser varit för ljudliga? Fanns räven fortfarande på isen eller hade den helt sonika flytt fältet? Under stigande tvivel fortsatte Jonas sina uppmjukningsövningar. Än kunde han vänta men om räven inte visat sig inom en kvart skulle han försöka smyga sig fram mot
berget för att se vad som hänt. Hade räven blivit skrämd, skulle det synas på spåren i snön.


Jonas stannade mitt i rörelsen. Räven befann sig betydligt längre ut från berget än han beräknat! Utan att han märkt det, hade Mickel smugit sig till ett mörkt isfält och nu intresserade han sig för något som låg där. Krafsade och försökte bita i det. Jonas sjönk sakta in i anläggningsställningen, makade geväret tillrätta och undersökte rävens förehavanden med hjälp av kikarsiktet. Den åt fisk!


Jonas kunde se en videkvist, som stack upp ur en liten snödriva och några små isbitar intill. Han såg fler kvistar. De stod med jämna mellanrum från berget och längs vasskanten. Det fanns gäddsaxar längs rävens väg mot honom! Att dessa kunde komplicera hans jakt hade han inte tänkt på när han placerade ut sin abborråtel. Han hade sett ruskorna och vetat deras betydelse men han hade inte räknat med att räven skulle ägna dem något intresse. Nu stod sammanhanget klart för honom. Under tiden
han själv varit hemma hade saxägaren tittat till sina fiskedon och lämnat förbrukade mörtar på isen. Dessa halvruttna gäddbeten hade räven känt doften av. Det var därför han dröjt. Men för Jonas hade förseningen varit till nytta. Han var uppvärmd nu. Snart var räven inom skotthåll. Då skulle det vara slutätet för Mickel.


Räven fick loss det sista av mörten och begav sig mot nästa kvist. Nosade noga i snön men hittade inget, travade vidare. Här fann den genast något att äta. Jonas kunde faktiskt urskilja fisken. Den liknade en liten gädda. Det hände att de dog innan saxarna vittjades. Man var skyldig att se till dem dagligen men ibland fick man förhinder. Om man dröjde med ta upp fångsten kunde den bli förstörd under tiden. Kanske var det så det gått till där ute.


Medan Mickel ägnade sig åt sin sista nattvard hade Jonas tid att studera sitt byte. Han vred upp förstoringen på siktet. Det var en vacker något mörkpälsad räv, inte den allra största han sett men den var väl värd att vänta på. Den räven skulle inte bli far i år! Inte om Jonas fick som han ville!


Nu återstod tre saxhål, sen skulle Jonas kunna skjuta utan att riskera att bomma. Det berodde mest på ljuset. Det låg en slöja och dämpade månskenet. Gled den undan skulle han till och med kunna fresta med en kula på det avståndet där räven redan befann sig. Men det var att ta risker. Jonas ville inte skadskjuta, han skulle döda. Ett skott skulle vara nog!


Jonas kände sig lugn. Räven var hungrig. För den erbjöd sjön inte bara en väg mellan två stränder, just nu var isen också ett dukat bord. Det var bara att förse sig av läckerheterna. Död gädda på isbädd, infryst halvrutten mört, pimplad abborre. Jonas log för sig själv åt menyn. Försökte hitta på ännu fler delikatesser. Han undrade hur många dödsdömda, som önskade sig orensad gädda till sin sista måltid.


Räven var färdig med gäddan nu. Han hade ratat det mesta. Kanske den varit för svår att gnaga bort kött ifrån eller så höll han på att bli mätt. Räven såg mot honom. Stirrade stint och började gå framåt men vek av in mot de övriga ruskorna. Det var ännu mörkare där. Skogen på berget bakom dämpade ut ljuset. Men för gossen på isen spelade det ingen roll. Han hade sitt väderkorn att leta mat med. Mickel hittade något intressant vid den tredje kvisten. Krumryggad stod han och bearbetade isen
intensivt. Det måste vara något extra spännande, för så ivrig hade han inte varit vid mörten och gäddan.


Några meter därifrån blev ljuset bättre. Där täcktes isen av ett sammanhängande snöfält och det skulle framhäva den mörka rävkroppen på ett bättre sätt. Då Mickel befann sig på skarsnön skulle Jonas fånga in träffpunkten. Följa hans rörelser. Låta honom komma fram ut mot udden. Vänta till han stannade vid abborrarna. I det skedet skulle en verkningsfull salut förkunna att festen avslutats.


Rävens huvud syntes tydligt i kikarsiktet. Ett öra var svårt sargat i en nyligen utspelad revirstrid. Ännu hade såret inte läkts helt. Jonas koncentrerade sig totalt på händelserna ute på isen. Avgörandet var nära och utan tvekan hade vågskålen vägt över på hans sida. Den här räven var ouppmärksam. Han gick oförbehållsamt upp i sina försök att få loss något ur isen. I detta ögonblick gav Mickels värld intryck av att inte vara större än den isfläck, som också Jonas fångat in i kikarsiktet och fascinerat fixerade uppmärksamheten mot.


Räven skulle bli ett lätt byte. Antagligen var han ett ungdjur, en fjolårsunge, en som ännu inte hunnit lära sig allt om livets realiteter. Det livslånga lärandet hade fört honom fram till en fastfrusen videkvist men skolavslutningen skulle hållas inom någon minut. Det som Mickel hade underlåtit att lära sig om vaksamhet skulle bli hans död. Ytterligare några få steg på utbildningens stig skulle det väl bli för denne slarvige elev men de skulle inte räcka. Jonas var beredd att skicka iväg slutbetyget och det skulle inte vara nådigt. Det skulle han bli man för.


Plötsligt slog en bevingad vålnad omkull räven. I siktet kunde han urskilja glödgula ögon, klor och tänder i en våldsam kalabalik. Räven kom hastigt på benen och galopperade panikslagen i tvära kast över isen, förföljd av en stor spräcklig fågel. Jonas blev så häpen att han sänkte vapnet.


Mickel försökte undkomma förföljarens attacker genom att rusa för livet mot den snåriga udde, där döden väntat på honom under åtskilliga timmar. Flykten gick rakt mot Jonas fötter. I allra sista sekunden kastade räven in i ett buskage och försvann. Med tysta långsamma vingslag gungade en mäktig rovfågel bort över isen mot söder.


Vad var detta för märkligt väsen, som kommit så tvärt från ovan och med sitt angrepp förändrat en för räven oblid skickelse? En vanlig kattuggla var det inte! Det insåg han men kunde det verkligen vara en berguv? I den här skogen? Vid den här sjön? Just i natt? Just nu, när allting såg ut att gå hans väg? Jonas spanade konfunderad mot söder, där fågeln redan blivit ett med skuggorna. Han såg frågande mot måndiset, glodde fåfängt söderut igen och stirrade i blindo på snåret, där räven hade försvunnit. Hans envisa väntan var oåterkalleligen över. Varför hade ödet nöjt sig med att ge Mickel ett sargat skinn men besparat honom förlusten av det? Varför tilläts han inte själv att få handha avgörandet om rävens liv?


Utan att ha fått annat svar än en rungande isåska, gjorde Jonas patron ur, tog ryggsäck och bössa och vandrade hemåt.


© Börje Eriksson 2005

 

Tillbaka till toppen

 

 

 

 

 

Infoo.se - Den
officiella svenska webbkatalogen

Den officiella svenska webbkatalogen

 
Vandringstips
Vandringstips
Vandringstips m.m. för Idre, Särna, Grövelsjön.
Läs mer...
Fiskekort
Fiskekort
Vilka fiskekort behöver du i Idre, Särna, Grövelsjön? Information här.
Läs mer...
Att göra/uppleva
Att göra/uppleva
Tips på aktiviteter
och utflyktsmål.
Läs mer...
Väderlänkar m.m.
Väderlänkar m.m.
Lokala prognoser, snödjup m.m.
Läs mer...
Min blogg
Min blogg
Dagsanteckningar, tankar, debattinlägg...
Läs mer...
Plocka bär
Plocka bär
Det finns fina bärmarker i Särna, Idre, Grövelsjön.
Läs mer...
Alpint & längd
Alpint & längd
Liftöppettider, spår m.m.
Läs mer...

 

 

 

 

 

 

 

 

©2005 Jonas Gardsiö. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: 21 jul 2012.