|
|
Ur Minnet Av En Resa
En tidig morgon veckan innan midsommar anländer jag till Idre och söker mig till grillplatsen vid Burusjöns sydöstra del. Fram på dagen skulle Jonas stuga bli tillgänglig. Jag är trött efter sju timmars resa och sover en stund i bilen. Efter att ha fikat far jag runt i bygden att söka intressanta miljöer. Halvvägs mot Norge ser jag något märkligt stå i skogen intill vägen.
Den skylten har stått länge på sin plats! Mycket av riksintresse har under tiden passerat runt den! Jag citerar nu DN: ”Drevdagen
• Drevdagens skola hotades redan på 70-talet, men den stora striden utbröt 1983 då föräldrarna överraskandes inför skolstarten med beskedet att skolan skulle läggas ner. De inledde en skolstrejk som varade ända till 1989. Kommunen hävdade att det var för dyrt att driva den lilla skolan. Barnen skulle i stället åka de 2,5 milen till den kommunala skolan i Idre.
• Bybornas strejk uppmärksammades över hela landet. De fick stöd med undervisningshjälp och pengar för att kunna fortsätta den egna strejkskolan för barnen. I sin besvikelse över att myndigheterna inte lyssnade inledde tre mammor en över två veckor lång hungerstrejk som sedan avblåstes av hälsoskäl.
• Byns kamp för sin skola blev en fråga för riksdag och regering, och det påverkade starkt den fri-skolereform som genomfördes i Sverige 1993. Drevdagens skola blev Sveriges första friskola, till en början på försök mellan 1989 och 1993.” (slut citat)
När jag återvänder till Idre ser jag att ett bageri slagit upp sin port för tidiga kunder och underbara dofter sprider sig över byn. Jag kunde inte motstå frestelsen utan inhandlar ortens speciella bakverk, stomp, gjort av bland annat kornmjöl. Arkeologiska utgrävningar har visat att korn odlats i Särna-Idre-området sedan 900-talet.
Första dagen blev en vilodag. Den andra tillägnas fiske och lämplig uppvärmning för att se att all ny utrustning fungerar som tänkt. I akt och mening att så komma igång utsågs harrströmmen i Stuphån till premiärfisket. Avlägset men ändå hyggligt lättillgängligt.
Jag tar mig fram till forsen mellan de två uddarna och möter Jylthammarens spegling i den halvt igenvuxna hån.
En lom fiskar i blankvattnet nedanför den lilla forsen.
Det är god strategi att inte jäkta när man är på fisketur ute i vildmarken. Fisken finns där. Det gäller då för fiskaren att själv vara där helt och hållet till kropp och själ. Stressar han är bara kroppen på plats men inte i fiskeform. Jag börjar min landning i mig själv med kaffe.
Så är det dags att ägna sig åt fisket. Tre små harrar fångar jag. En är kanske någon centimeter över minimåttet de andra två klart under. Alla tre får friheten åter. Jag hoppas få bättre fiskelycka vid Stuphåns utlopp men det blev inte så den här gången.
Längs min väg åter mot bilen finner jag en tall med stora mängder svart manlav, Bryoria fuscescens. Manlav har använts som nödmat. Renar äter den gärna. Manlaven är faktiskt mera näringsrik än många nyttoväxter. De består till mer än 80% av en stärkelseliknande kolhydrat. Manlav är känslig för luftföroreningar och växer till sakta. Det behövs mer än hundra år för att skapa ett så skäggigt träd som tallen på fotot nedan.
Intill denna tall finns en eldhärjad högstubbe. Det är alltså mer än hundra år sedan den furan stod i lågor. Idreområdet drabbades på 1800-talet av flera omfattande och svårsläckta skogsbränder. Stubben är från den tiden och efter senaste branden har manlaven fått fäste i tallen intill och haft tid att bre ut sig.
En av Sveriges äldsta furor står intill sammanflödet där Guttuån tar emot Stupån. Tallen var endast halvgammal på Gustav Wasas tid. Tack vare växtplatsens goda läge klarade trädet de förödande åskbränderna.
Midsommaraftonen ämnar jag fira med öringfiske i gränslandet mellan fjäll och urskog. Under vandringen upp mot dagens fiskeplats uppe vid norska gränsen passerar jag Storfallet.
Än är det långt kvar till målet. Jag styrker mig med en kåsa vatten och knallar vidare. En halvtimme senare når jag en plats jag kallar Fallna Jättar. Här har bränderna härjat hårt i trädens kronor och i grästorven. Där förr var höga furor växer nu björkskog.
Där finns även träd vilka klarat sig bättre även om de fått sina ärr.
Enstaka jättar står kvar men för några överlevare börjar tiden rinna ut. I de fallna jättarna har oerhört många arter nedbrytande djur och växter av alla slag och storlekar funnit sin miljö. På så vis bär de döda stammarna idag mera liv än någonsin under den tid då de stolta stod emot vädrets skiftningar.
Nästan framme vid mitt mål möter jag nya spår av bränderna.
Intill den brända stammen breder ett stort stenskravel ut sig likt en raserad mur. Innan branden var området täckt av torv, marklevande lavar, mossor och högre växter.
Stenarna är idag dekorerade av skorplavar.
Naturen runt brandplatsen har börjat sin återkolonisation.
En knapp halvtimmes vandring återstår och så: Äntligen framme! Björkskogen öppnar upp och visar gränsstängslet mot Norge och de vackra fjällen västerut.
Med de mäktiga vyerna framför mig och sol över Guttulia tar jag en välbehövlig fikapaus och känner att jag äntligen befinner mig i mina drömmars saliga lyckoland.
När jag återvänder mot Idre vandrar jag en annan väg. Jag passerar en stubbe med en sällsynt men dödligt giftig lav,
Laven kallas varglav, Letharia vulpina. Men det finns andra faror än lavar. De minsta krypen bör passa sig att hamna i klistret hos tätörten, Pinguicula vulgaris.
Hur gick då fisket? Jo tack! Bra! De tre öringar jag bar med mig blev en rejäl midsommarmiddag och räckte till en stadig frukost.
2008 års Idreresa är så över. Jag hade en finfin stuga, blev inte utan fisk och fick mängder av nya intryck att uppmuntras av när vinterns svårmod känns tung.
Alla foton samt text ovan: © Börje Eriksson
|
|
©2005 Jonas Gardsiö. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: 21 jul 2012.
